|
GeneratorstyrningRestaureringen av generatorn gick vidare till manöverpanelen. Där satt elektriska reglage för att kontrollera storleken på den likspänning som generatorn producerar. Men de gamla motstånden hade rostat sönder och var tvungna att bytas ut. Målet var att kunna återanvända den ursprungliga ratten på manöverpanelen till att styra generatorn.
På shunten satt en arm som kunde röra sig mellan ett antal kontaktpunkter placerade i en cirkel runt den. Punkterna var kopplade till olika motstånd i shunten för att göra det möjligt att ställa in vilken resistans den skulle ha. Motstånden bestod av metalltråd lindad på isolerade järnrör. Dessa hade under årens lopp rostat och svällt så att trådarna hade gått av.
Från varje steg på shunten som skulle kopplas in drogs en kabel till en sektion av motstånden. När armen på shunten vrids över till en annan kontakt så kopplas fler eller färre sektioner av motståndet in. Det blir alltså en stegvis reglering av resistansen. Slutligen drogs nya kablar i golvet från manöverpanelen till generatorn eftersom de gamla hade rostat sönder. Shuntens arm sitter på en axel som är förbunden med en ratt på manöverpanelens framsida. Genom denna går det att kontrollera shuntens resistans och därmed magnetfältets storlek samt den producerade likspänningen.
När motorn provkördes igen visade det sig att generatorn behöll så pass mycket magnetisering mellan starterna att den kunde komma igång utan något extra kraftaggregat för att ladda fältlindningarna. Den lilla spänning som gick ut från generatorn bidrog till att öka graden av magnetisering i fältlindningarna så att mer spänning producerades, och så vidare. Först visade voltmetern ingen spänning alls. Men efter en liten stund började visaren långsamt att stiga. Med hjälp av manöverratten justerades resistansen så att den producerade spänningen blev ca 110 Volt. Precis som det fungerade för hundra år sedan! ![]()
![]() |